Grundtanken var :"Detta är min dagbok, där jag ska försöka beskriva hur mitt liv ser ut nu när Henrik åker till Afganistan med ISAF, International Security Assistance Force, som är en del av NATO." Då: Ett forum där jag kan skriva av mig, en informationskanal till Henrik. Nu: En berättelse om mitt liv som "hemmafru" i Kosovo, hur mitt liv ser ut och en informationscentral till familj och vänner hemma i Sverige.

onsdag 11 november 2009

Smärta!

Trots att klockan bara är 9.42 har jag hunnit med ett besök hos farbror doktorn. I lördags under den kombinerade ball och bowl-kvällen) måste jag har gjort något tokigt med mitt knä som nu har svullnat upp, sagt upp bekantskapen med mig och beter sig allmänt illa. Har haft ordentligt ont i tre dagar så nu var det dags att undersöka vårdinrättnigarna. Vi har varit på en klinik utanför Pristina. Jättetrevlig ortoped fick jag träffa som konstaterade att jag har vätska i knäet och har sträckt ut mitt ledband. Han ordinerade vila och smärtstillande. Detta sjukhus/klinik är så sliten så att det nästan gör ont att se det. Personalen är jättetrevlig och kunnig men de har inte pengar att renovera och köpa in material och utrustning. De pengar de får in läggs främst på utrustning så det börjar bli lite slitet så att säga. Ska fundera på hur man skulle kunna hjälpa dem på ett bra sätt! Nu ska jag forsätta vila, doktorns ordination!

2 kommentarer:

Extramor sa...

Det var ju inte roligt med ditt knä. Kan Du sitta stilla tillräckligt länge? Jag menar att fötter och ben får inte vila på samma sätt som en arm t ex. Ska man flytta på sig så måste benet med...
Tyvärr kan jag nog inte komma till Köpenhamn. Vi är bortbjudna och får troligen inte ihop tiderna. Ska kolla bussar, tåg och allt men det ser inte riktigt ljust ut.
Kram

Bella sa...

Vad tråkigt, jag hade verkligen sett fram emot ett Köpenhamnsbesök med dig och Morris. Om det inte går då kanske vi kan åka senare mitt i veckan?? Jag har fått låna ett par kryckor av doktorn på camp victoria. Så det går ganska bra, datorn och tvn är i samma rum så jag behöver inte gå några längre sträckor.